Nov 28, 2014

Hur välkomnas unga aktivister?

Hur välkomnas unga aktivister?

Hur öppen är egentligen arbetarrörelsen för engagerade människor som vill förändra? Ska det krävas åratal av medlemskap för att få vara med och göra skillnad på riktigt eller räcker det att våga vara obekväm och ta det där samtalet som kanske skaver litegrann men som kan göra skillnad?

– Hur många är här för att förändra?

Massor av händer far i luften efter att Tobias Gerdås från LO, som leder fredagsförmiddagens inspirationssamtal, ställt frågan. Till sitt förfogande på scenen i Stora hallen har han en spännande panel bestående av Seher Yilmaz, Rättviseförmedlingen, Sofi Folkesson, FATTA, Mathias Westbrand Emilsson, Hotell- och Restaurangfacket (just prisad för Årets fackliga hjältedåd) och Henrik Johansson, Inte rasist men. Fyra grymt inspirerande människor, som Tobias Gerdås konstaterar.

Han fortsätter med att lyfta det faktum att ”arbetarrörelsen har kanske inte haft någon guldålder när det gäller organisering de senaste 20 åren”, medan många enfrågeorganisationer växer. Vad finns att lära?

Mathias Westbrand Emilsson tycker att det är viktigt att lyfta frågan om representation.

– Om inte vi har unga som representerar fackförbundet, varför ska då unga känna att fackförbundet representerar oss? Det viktigaste är inte vilka som sitter i toppen, utan att vi har ungdomar som organiserar sig och engagerar sig, och ser att fler unga tar sig in i ”gubbväldet LO”, säger han.

Seher Yilmaz har som ung kvinna mött många exempel på härskartekniker.

– Det finns en del ”härliga killar”, som ”är feminister” men tar upp all plats ändå, säger hon och möts en av en rejäl, spontan applåd från publiken.

– Som kvinna och rasifierad har jag ofta tänkt ”vad hade en man gjort i den här situationen”. Han hade väldigt sällan tackat nej till att få stå på den här scenen, eller att bli ordförande, säger Seher Yilmaz.

Hon tycker också att det är bättre att be om förlåtelse i efterhand än att be om tillstånd i förväg. Bättre att bara köra på och så får någon säga att ”du, så här gör vi inte i den här organisationen”, om det nu är så.

Sofi Folkesson beskriver sig själv som en person som inte är med och startar saker, utan som hittar ett sammanhang där hon kan driva sina frågor. Hon sökte sig till FATTA, en organisation som arbetar mot sexuellt våld och för samtycke, för att hon visste att hon hade viktiga erfarenheter och ett stort engagemang att bidra med. Som hon ser det är det inte så viktigt att alla alltid är eniga.

– Jag tycker det är ganska kul att vara oenig och det har funnits utrymme för det. Vissa känner sig trygga med att komma med något nytt och vissa känner sig trygga med att starta rörelser.

Henrik Johansson, som startade sajten Inte rasist men, har ett medskick till alla som har ledande positioner i sin organisation.

– Den här organisationen måste lära sig att handha aktivism – vi måste ha en organisation som pallar med de dåliga idéerna också. Men som framför allt tar vara på de bra idéerna!

Text: Ingela Hoatson

Foto: Linda Håkansson